Kan en viss form generera en fysiologisk effekt?
Vi upplever att det finns en retorik inom yogavärlden där vissa yogapositioner eller typer av positioner (exempelvis rotationer) utlovas med olika fysiologiska och terapeutiska effekter. Det klassiska exemplet är skulderståendet och dess påstådda effekter på sköldkörteln. Ett annat exempel är bakåtböjningar som ska ”stimulera” hjärtat och lungorna samt “påverka” njurarna genom “kompression”. Dock saknas ofta en vetenskaplig förklaringsmodell hur detta skulle kunna ske.
Det finns, som vi ser det, tre övergripande problem med den här typen av nämnd retorik:
Retoriken målar upp det som att vi alla är i obalans eller har någon form av problem/ohälsa. Hur vet vi att det är så? Och, vad bidrar detta synsätt med för konsekvenser?
Kan en viss yogaposition eller typ av positioner ge en specifik fysiologisk effekt?
Är yogalärare den rätta yrkesgruppen att uttala sig kring eventuella medicinska effekter?
Vi på Expand Your Yoga (Sara Hoy, Robin Tåg och Magnus Ringberg) vill diskutera detta och undrar hur kan vi hjälpas åt i yogabranschen att beakta den här typen av påståenden och hitta andra former för hur vi förmedlar fysiologiska effekter.
Kroppens organ & organsystem
Kroppens inre organ innefattar bland annat: binjurar, bukspottkörtel, gallblåsa, hjärta, lever, hjärta, livmoder, lungor, magsäck, mjälte, njurar, prostata, sköldkörtel, tjocktarm, tolvfingertarm, tunntarm, urinblåsa, äggstockar med mera.
Det finns alltså ett flertal organ som alla har en unik funktion med en komplex sammankoppling och ett komplext samspel. Signaleringen kan ske på olika sätt och styrningen sker dygnet runt baserat på autonoma processer. Det sker med andra ord utan att vi behöver tänka på det. Betyder det att vi inte kan göra något alls för att ta hand om våra organ? Både ja och nej. Ja, vi kan delvis påverka med vår livsstil, exempelvis med rekommenderade nivåer för fysisk aktivitet, näringsintag och stressnivåer.
Är vi alla i obalans?
När vi tittar närmre på detta ämne är det en vanligt förekommande uppfattning att man utgår från att individen har en “obalans”. Hur vet man det, och vilken föreställning kommer det att skapa om oss själva om vi tror att vi är obalanserade? Är den sann eller är den ett resultat av desinformation?
Kan en viss typ av form ge en viss fysiologisk effekt?
Vi upplever att det finns en uppfattning om att vissa rörelseriktningar medför en reglering av specifika organs och deras funktion. Är det en rimlig idé att kroppens organ kan manipuleras via olika rörelseriktningar?
Det vi vet är att bukhålans organ, som magsäcken, våra tarmar, levern och mjälten, är omslutna av ett membran som heter peritoneum. Peritoneum ändrar till viss del sin form i samband med bålens rörelser, inklusive vid inandning (när diafragman plattas till) och vid en utandning (när bukmusklerna kontraharar). När någon förändring av peritoneums form sker i samband i rörelse, kommer organen att anpassa sig efter formen genom att glida i förhållande till varandra. Däremot kommer peritoneums volym inte att ändras. Kroppen med alla sina strukturer är skapade för att upprätthålla sin form och funktion oavsett hur vi än är positionerad eller i vilket förhållande vi än är i relation till tyngdlagen.
Låt oss gå tillbaka till skulderståendet som vi nämnde i början. Det utlovas att den ger “näring till sköldkörteln” och därmed “stimulerar” tillverkningen av sköldkörtelhormon”. Formen av denna position är en inversioner av kroppen (uppochned) tillsammans med en flexion av halsryggen. Vår fråga blir då om man tänker att den motsatta rörelseriktningen, d.v.s. extension av halsryggen i upprätt läge , ”lugnar” den sköldkörteln? Vi anser att detta sätt att förklara yogarörelser är problematiskt. Om rörelser fungerade som ett reglage och påverkade kroppens autonoma funktioner skulle vi behöva vara medvetna om varje rörelse vi utför dygnet runt (inklusive när vi sover).
En annan ofta förekommande rörelseriktning med utlovade effekter är rotationer och hur dessa “stiumlerar” matsmältningen. Processen av matsmältningen är komplex och sker på flera nivåer, från det att vi börjar tugga föda tills att det lämnar oss. Vilken del av matstmältningen avser man? Är det rimligt att tänka att rotationer till höger och vänster skulle ha en förflyttande effekt på peristaltiken (tarminnehållet)? Med den teorin undrar man om inte rotationen till ena hållet skulle ta ut effekten till den motsatta.
I vissa yogaskolor använder man terminologin att “öppna” och “ge utrymme” för olika organ i kroppen. Det verkar finns både anatomiska och filosofiska intressen. Kommer anatomiska principer att vara de samma som filosofiska teorier? Kan vi “öppna” organ och varför skulle det vara bra?
Är yogalärare yrkesgruppen att uttala sig kring eventuella medicinska effekter?
Om vi tillskriver yogan medicinska effekter kommer man i rollen som yogalärare att behöva ta etiska aspekter i beaktande. Skall man uttala sig om medicinska effekter behöver man ha kännedom om lämplig dosering och kunskap om kontraindikationer samt anpassning efter individens särskilda behov.
Hur kan vi hjälpas åt?
Vi vill gärna diskutera detta ämne mer och och undrar hur kan vi hjälpas åt i yogabranschen att beakta den här typen av påståenden och hitta andra former för hur vi retoriskt förmedlar fysiologiska effekter. Hur tänker du?
/Sara Hoy, Robin Tåg och Magnus Ringberg
Är du intresserad av att delta på nästa digitala live-event med Expand Your Yoga? Boka in 13-14/3.
